Dags att sluta att tycka synd om sig sjalv nu & aka hem & tag tag i sig sjalv. Ar ganska trott pa den deppiga miljo jag levt i och kanner att jag behover nog vara sjalv. Aven fast beslutet var svart att ta sa hoppas jag att det var ratt beslut for det finns ingen atervando nu. Dags att soka lite jobb nu kanske!
Had a really nice morning and the sun is shining, even though it's fall the heat is just a never ending story(leave out the monsoon rain and thunders). So I was thinking a long walk down to the beach would be nice when I had a lot of time on my hands. And there I got fooled, one step out the door and I hear the sound of a lawnmower growling and not only that it was very close to me. Before I knew it my eyes are tearing up and I start sneezing like I've never done before. I think I'll wait with that walk...
Öppnade ett nytt inlägg, hade massa att säga men insåg att det var lite viktigare att skriva till Rugile och tömde all min energi på hennes meddelande så nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga längre.
Insåg precis att jag kan behöva att måla om i lägenheten också
responsen jag fick av Mick på det var "kan jag aldrig se dig göra".
Men tack så mycket för den, det kan vara så att det är min nya oupptäckta talang?!
Nej så kanske det inte riktigt är men det behöver ju inte vara illa bara för att jag är extremt dålig på att hålla fokus.
Kanske inte ska fortsätta diskutera det ämnet verkar bara som jag målar in mig mer och mer i ett hörn, skämt åsido.
(Tänkte försöka redigera bilderna men insåg snabbt att jag verkligen inte orkade, så det blir bara några som jag hade på telefonen. Skäms på mig att inte ens ta med sig sin braiga kamera.)
Mer ansträngning på ALLTID DÄR loggan skall läggas. Har som sagt grisarna på networking med mig överallt.
Opera huset var faktiskt riktigt fult men det är ju alltid bra att ha som minne när de glorifierar denna fula byggnad i filmer och på internet. Högt upp vare det i varje fall.
Min sista middag ute i sydney, sen var det dags för nya äventyr i melbourne utan käraste Hanna dock.
In St Kilda en regnig kväll i väntan på Mick. Fattar inte att jag bor här nu och denna utsikten är standard. Kanske ska gå till gymmet som gömmer sig i bakgrunden.
Börjat mitt nya jobb som Apartment Manager för Hotel Colombo. Inte helt fel men jäklar vad jag känner mig som en vaktmästare med dessa nycklar(är den ända vaktmästaren här just nu också så kanske inte är så konstigt)
& självklart är jag tvungen att nämna världens bästa Michael som alltid tar hand om mig. Fixar of Monsters and men biljetter till mig och firar jul med mig när jag är sådär familjelös. Seriöst den mest generösa, omtänksamma människa jag någonsin har träffat i hela mitt liv.
Tackar honom för att jag trivs så bra här!
Ville bara dela med mig lite idag även fast det är svårt att beskriva allting som händer, vad jag gör osv. Kommer nog berätta mer när något mer otroligt händer som konserten ovan?!
Då sitter man här i sin ensamhet i en tom lägenhet. Helt okej under omständigheterna. Dock så är jag lite bekymrad över jobbet imorgon, känns som det kommer ta på krafterna att jobba. Var så skönt att vara ledig även fast jag inte var helt ledig så var det helt okej att sova ut osv. Men nej imorgon ska jag upp klockan 8 och göra massa nyttigheter, som att fixa en tv signal? haha, hur man nu gör det. Tror det eller ej så hör man ganska väl i det här huset, just nu var det någon som rapade utanför och ja det hörde jag. Här kommer en fin liten bild som är tagen i Sydney av kära Maria Rangsmo. PS. Jag överlevde den 21:a alldeles utmärkt. DS.
Love shouldn’t consist of waiting around to hear from the person you care infinitely about. That’s the worst. Sitting by your phone, waiting on pins and needles for something – anything from them. The phone might vibrate, but it’s beyond disappointing when it turns out to be a text from somebody else. It aches your heart to know that they’re somewhere out there, completely unfazed by your absence. We can convince ourselves that the subpar phone service failed to deliver our lover’s text, or prevented their call – but we know the chances of that are slim. And sure, we could just contact them, but when you initiate conversations regularly, it’d be nice to have that attention reciprocated. Love shouldn’t feel like being wide-awake until 3am; wishing, hoping, praying for a measly phone call from the one you adore.
Love shouldn’t keep notes on every blunder ever made. When a mistake occurs, retaliation should never be a thought. The pain felt by your companion’s mistake shouldn’t make you want to get even. If you know how much it hurt you, why would you want the one you love to experience that same agony? Those feelings are poisonous. A desire to exact revenge or document every error is a surefire sign that you’re involved in something other than love. Instead you’ve got yourself a contaminated, breakable link that the Grim Reaper of Love is ominously stalking – preparing for its imminent death.
Verkar som att uppdatera varannan dag är ett vinnande koncept, ändock försvarar jag mig med bristen på något som känns tillräckligt bra att publicera. Nöjer mig med någon slags dagbok jag börjat driva, i takt med att jag kände att det blev alldeles för mycket saknader. Men det är jag å andra sidan ganska bra på, att sakna menar jag. Därav lyssnar jag på musik som visar denna som i cigarettes&alcohol, får mig att drömma bort mer och mer.