Kaisamimmi

Det här behövde jag bara få ur mig eftersom jag inte kunde sova,orkar ni inte läsa allt.
Läs de sista delen för den är mest betydelsefull.
Tror jag hoppas jag. hihi

Klockan är nu halv ett på natten ungefär och i morgon ska jag upp
klockan halv åtta för att hinna duscha
och ge mig iväg klockan nio härifrån.
Och inget nog med att jag ska upp tidigt,
jag gör det av eget val på min lediga dag!
Jag måste vara knäpp ibland men jag ser
verkligen fram emot att gå till The British museum
även fast jag inte har någon aning
om hur man tar sig dit whatsoever.
Men det löser sig alltid, och jag antar att jag får kolla det i morgon bitti innan jag ger mig av,
tillsammans med alla andra problem som att försöka aktivera mitt lilla simkort igen.
Även fast internet är helt värdelöst här så
hoppas jag ändock på att det ska fungera bättre i morgon!

Egentligen kanske det var dumt av mig att tända lampan och börja skriva,
men jag kunde inte riktigt låta bli den här gången
och förnuftet lyckades inte så bra med att övertala mig.
Och det var alldeles för längessen jag tände lampan av egen vilja för att skriva av mig,
för mig och inte för någon annan.

Och när jag nu börjar tänka på det vad jag har gjort
de senaste veckorna så kanske det är sant det P säger.
Jag sitter mycket hellre hemma och tittar ut genom fönstret i
något slags filosofiskt transliknande tillstånd själv,
än sitter och fördriver tiden på något Cafe med någon random jag bara träffar för att inte vara själv.
För uppriktigt sagt så är jag hellre själv och fördriver tiden än
med någon annan bara för att jag är osäker på att vara ensam
(och då menar jag självklart inte att fördriva tiden och umgås är samma sak).

Jag vet inte varför men jag tog i alla fall väldigt illa vid mig när han påstod något sådant
och fick mig att framstå som en riktigt tråkig person, kändes nästan lite ohyffsat.
Och ärligt talat vet jag faktiskt inte varför jag förerdrar att vara hemma mer just nu,
kanske för att det är så mycket som händer runt omkring mig.
För när jag bodde hemma så kändes det inte alls på samma sätt,
då kunde jag nästan känna mig fångad att vara själv hemma utan någon att prata med.
Här längtar jag efter lite ensmahet kan man nog säga.

Allt det här har fått mig att börja tänka på hur det senaste året har varit med jobb och vänner
och möjligtvis familj också.
Eftersom jag jobbat, umgåtts med vänner,
jobbat, umgåtts med vänner
så känns det som om min tankeverskamhet pausade ett tag.
Jag tänkte det gjorde jag, men jag tillät mig aldrig att tänka mer än det tydliga.
Det är i alla fall så som jag känner nu, det kommer troligtvis ändras efter någon månad igen.
För under de senaste fyra åren har jag inte alls velat skriva kreativt,
inte heller velat ta några foton.
För inget blir som jag förväntat mig, det har känts som om jag ser allt vackert men så fort
du försöker fånga det så försvinner det.
Det har hänt åtskilliga gånger när jag försökt ta en bild,
det är som om blixten stjäl allt levande och all lycka.
Jag ledsnade helt enkelt, att se allting men inte kunna visa någon.
Men nu har jag bestämt mig för att försöka och försöka igen och igen.

För nu har jag någon slags ide som vem jag vill vara,
dock har jag inte en aning om hur jag tar mig dig.
Men det skrämmer mig inte lika mycket längre,
jag ser resan som något vackert och spännande
på ett sätt jag aldrig insåg förut.
Det känns som om det verkade mer farlig förut än nu.
Kanske för att jag är mer medveten om vad det innebär
att släppa lite på kontrollen och vad det gör.
Vad händer om jag släpper lite till?
Nyfikenheten har en tendens att ta över ibland också,
och jag tycker bättre om nyfikenheten än rädslan.

Jag ångrar hellre något jag gjort än något jag inte vågat göra.
Och fortfarande efter ca en timme så kryper det i mina fingrar efter mer,
efter mer frågor och efter mer svar. Känslanav kunna skapa något,
något som betyder lite för mig har jagat mig nu ett tag.
Dock känns det som om jag har en spärr i nacken som hindrar en del
av flödet av ord och ljud och bilder att komma igenom.
Hur skriver man en dikt som inte handlar om självdestruktivitet, död, panik och obesvarad kärlek?
Hur skriver man en låt som inte osar av ångest och vrede?
Det är allt jag vet, allt jag kan.
Jag vet hur jag skriver om misär och martyrer,
jag vet hur man skriver om känslor som aldrig kommer
och om känslor som kommer för snabbt och för starkt.
Det är det ända jag lärt mig. Kanske har jag inget instressant kvar att skriva längre?
Orden kanske har runnit ut och som nu bara skapar ett osammanhängande flöde av desperation.

Jag vill kunna bejaka skönhet utan att känna svartsjuka,
jag vill kunna känna lycka utan att känna skuld.
Jag vill kunna lyckas utan att behöva ge upp för mig själv,
utan att göra mig själv besviken. Kunna kämpa utan
att fällas av ord som saknar betydelse eller inte för mig.

Sist av allt vill jag bara skriva hur mycket jag saknar folk därhemma,
jag är dålig på att uttrycka hur jag känner jag vet.
Jag är dålig på att berätta hur mycket ni egentligen betyder för mig,
men hela min själv skriker efter er existens att bara närvara.
Det är svårt att hålla kontakt på det här avståndet och
jag känner ibland hur allting kommer att rinna ut i sanden
men jag vill inte att detta ska hända. Så jag ska kämpa, för er och för mig.
För i morgon kommer inte allting kännas alls lika hårt som idag,
och jag omfamnar känslan av rädslan att förlora er som något otroligt positivt..

 

Bara så ni allihopa vet det. God natt då.