Mister Lonely
Ensamheten bara kryper sig på när man
klockan tickar mot midnatt.
Sådär dagen efter en hyffsat lyckad
och otroligt dramatisk utekväll.
Men det kanske är sånt här som menas
med dagen efter ångest.
Dock känner jag inte den där krypande
känslan av ånger som man kan göra.
Utan nu så är det mer en molande värk
av ensamhet och på något sätt misslyckande.
För jag längtar efter något jag för det första
aldrig haft och för det andra troligen inte kommer ha.
I alla fall inte på ett bra tag om jag känner mig själv rätt.
Så fruktansvärt irriterande att inte bara kunna
vifta bort känslan.
Så därför borde jag och Lijah skriva en bok,
om våra ambivilenta kaffestunder av hysterti
och sorgsna missöden i livet.
Och kanske lägga till en och annan dramtisk
dag/kväll där emellan.
Det som jag tror skulle vara mest intressant är nog
tankarna som surrar och surrar,
de lite patetiska, lite melankoliska och lite naiva tankarna
alla någon gång har tänkt.
Något som är på riktigt ungefär.
Kommentarer
