Kaisamimmi

Orkar du vara här ensam med mig,
eller vill du vara ensam med dig själv.
Du får mig att tycka om livet,
att orka är självklart med dig.
Kan du titta på mig och svara ärligt
på liv eller död.
Livet ska kanske inte levas som 
ett stort jävla frågetecken, 
och sen bara dö.
Utan frågor och utan vetskap
om att svaren kanske är det du behöver.

Skratta åt dem som vill trycka ner dig,
våga vara ensam utan en betraktare.
Jag vill att du ska skratta 
utan att svara dem.
Svaren trycker ner dig i marken 
mot själryckarna själva.
Och för mig förtjänar du mer,
mer än allt jag kan ge.
Abstrakt text gör dig till mig
på bara ett eller flera tusen blad.
Ska jag sortera ut dem
utan tanke på känslor och
bortom allt du trodde du kunde bli.

Eller ska jag låta rädslan förstöra allt, 
rädslan att förstöra något som ännu inte ligger självklart.