Min själ brister
Tvättat av ansiktet & redo för sängen.
Överväldigad av en känsla jag helst vill undvika
men som jag inte kan springa ifrån i evigheter.
Inte som det känns som något jag har missat
utan mer något som jag inte vill uppleva.
Att fly är inte ett val längre utan ett måste,
som ett tåg som tappat kontroll över både bromsar och gas.
Går som ett ånglok genom detta
i överlevnadssyfte sparkar jag ifrån mig det som inte borde finnas.
En gång rädd alltid rädd.
En gång vågat aldrig våga igen.
Ta steget utför stupet över krossade drömmar
drömmar i hopp om ett bättre ställe.
Gräv upp de gömda benen för att förevigt slänga iväg dem,
att slippa uppleva för att slippa tro på något som inte existerar.
Det känns lite som om själen brister.
Brister för att skapa en öken av aska
askan som om & om igen skrapas ihop
för att svepas bort ännu en gång.
Kommentarer
